En politisk essay

 

Det kommunistiska enväldet i Sovjet var alltid misstänksamt mot allt och alla. Det hade ett öga i varje buske och ett öra i varje vägg. Massmedia vände bara det strängt politiskt korrekta utåt och osynliggjorde det övriga. I detta envälde förvrängdes det enklaste, förbittrades det oskyldigaste, där såg man i varje mygga en elefant, och vem som helst kunde när, var och hur som helst godtyckligt åka fast. När det kommunistiska enväldet infördes i Ryssland vid revolutionen 1917, så utbyttes livegenskapen hos godsägaradeln med livegenskap hos staten, och det gällde den stora majoriteten medborgare i Sovjetimperiet. Denna senare livegenskap camouflerades med ord som, folkvälde, folksuveränitet och folkdemokrati, vad nu det senare är för någonting?. 

 

Men som alltid här i världen, så har segraren och den starke rätt, och förloraren och den svage alltid fel.

 

Stalin, Sovjet, Roosevelt USA, och Churchill, Storbritannien, som på Jalta 1945, bestämde hur världen skulle gå vidare, var segrarna. Därför är det än idag helt legitimt att höja den knutna näven i luften och ropa: "Upp till kamp". Det är med andra ord inget fel att vara kommunist. Ty den lagen gäller alltid bland människor, att om man inte är stark och en vinnare, måste man anpassa sig till andra människors krav och bestämmelser, d.v.s. underordna  sig och lyda, vilket inte minst massmedia och skolväsendet i vårt land har förstått.

 

Jämlikhet, jämställdhet, mänskliga rättigheter, människovärde är abstrakta begrepp, som ligger till grund för mänsklig samlevnad i dagens svenska samhälle. Det är begrepp, som människorna förväntas tro på blint, utan att ifrågasätta dem, ty de anses vara självklara för alla.

 

Jag tillåter mig emellertid att betrakta dessa s.k. självklara begrepp för naturvidriga och grovt frihetsinskränkande. Naturvidriga därför att varje människa är skapad till en unik individ och olik alla andra människor. Och vidare är människorna orättvist utrustade för jordelivet, när det gäller, utseende, hälsa, begåvning, intelligens, framåtanda, förmåga att hävda sig, kraft och styrka, balans i sinnet, mod och frimodighet.

Det frihetsinskränkande består i att den starke och framgångsrike inte unnas, att vara stark och framgångsrik, och den svage, missmodige, rädda, ängsliga, otrygga människan får inte vara det, utan skall rycka upp sig, ty alla skall vara jämlika. Mannen får inte vara man fullt ut, och kvinnan får inte vara kvinna fullt ut, ty alla är jämställda. Man bryr sig inte om att det står: till man och kvinna skapades människan, inte till generaliseringen, människa.

Människovärde och mänskliga rättigheter är i högsta grad fiktiva begrepp. Vad är människovärde? Det är ett värde människan helt godtyckligt har tillskrivit sig själv, liksom mänskliga rättigheter. Men i det levande mötet med andra människor, gör människan alltid skillnad på folk.

Man talar om solidaritet. Vad är solidaritet? Solidaritet är gemensamt ansvar för samhället och samhällsutvecklingen. Det är att växla ansvar i småmynt och följden blir att ingen tar ansvar. Dessutom utgår man från den verklighetsfrämmande tanken, att alla skulle vara intresserade av att utöva politisk makt och politiskt inflytande. Det är precis lika verklighetsfrämmande som att utgå från att alla människor skulle vara intresserade av fotboll. Människor är intresserade av olika saker.

Solidaritet är lika lön för lika arbete. Men människor har alltid olika kapacitet, därför är det rättvisa, att den med högst eller bäst kapacitet får högst lön, och lågpresterande får lägre lön. Det bör även vara så med betygen i skolan; den som presterar bäst bör få högst betyg. Demokratisk makt och inflytande hos folket är alltigenom skenbar, utan styrka och kraft. Makt och inflytande kan bara utövas av individer. Och maktens styrka och kraft kan bara bygga på egen styrka och kraft hos varje individ; aldrig genom tradition, skenväsende och genom att man ljuger verkligheten tillrätta för sig.

Människor dömer mer efter skenet, än efter den påtagliga verkligheten, därför att alla kan se, men det är få människor som förstår.

 

Bakom välfärdens slöja med all dess jämlikhet, jämställdhet, mänskliga rättigheter och människovärde, finns våld, terror, stress, smärta och tomhet. Nutidens människor har byggt upp ett oärlighetens, ett förljugenhetens, ett falskhetens samhälle, därför att det bygger på verklighetsfrämmande trossatser. Det är en stor skillnad mellan hur det är, och vad människor önskar att det skulle vara.

 

Demokratins förespråkare jagar efter idel drömmar och luftslott om en fredlig, harmonisk, rättvis samlevnad i frihet människor emellan. Helt troskyldigt anser man att mänskligheten vandrar från det sämre till det bättre, så att man så småningom kommer att nå fram till det fullkomligt goda. Det är inget fel att ha sådana drömmar, men man bör kunna skilja på dröm och verklighet. När, var och hur skall allt detta goda och fina bli verklighet?

 

Om alla strömmar i havet ständigt gick åt samma håll, så vore navigationen en enkel lära. Om all åtrå, förälskelse, kärlek, här i världen alltid pekade efter samma kompass, så vore det ingen konst att lära sig livets läxa. Men ingen kurs är så rak, att inte, här och där, en sidvind driver seglatsen på sned, och ingen karaktär är så till den grad av stål, att inte någon fjäder trycker ojämnt i maskineriet. Livet är fullt av missvisningar på kompassen. Och människan kan inte lyfta sig själv i håret. Människan är inte herre över jordelivets gång.

 

Till sist: samhället är en uppfinning av de svaga, för att hindra de starka människorna att handla alltför självsvåldigt. Människan är aldrig fri och det värsta hindret mot människans frihet är medmänniskorna.

 

Per Ronquist


 
stäng