Pingstdagen den 11 maj

 

Idag har det varit en ovanligt vacker försommardag med temperatur mellan 20 och 25 grader varmt i skuggan och molnfri himmel. Det är pingstdag och Margareta, hennes syster Anita, och jag är på väg till Stora Mellösa kyrka. Det är huvudkyrkan i det pastorat, där jag tjänstgjorde som kyrkoherde åren 1973 - 1988. Denna pingstdag år 2008 är minnevärd, därför att vårt barnbarn, Ulrica Ronquist, skall konfirmeras i denna ståtliga kyrka. Det är två mils bilfärd ut från Örebro.

 

Det kändes stort när Ulrica tillsammans med sina konfirmationskamrater gestaltade, för den minst hundrahövdade anhörigskaran och övriga kyrkobesökare, vad de varit med om under lästiden. Ulrika läste bland annat en text från ambon och jag, hennes farfar, tänkte på alla texter jag själv läst i denna kyrka, på alla konfirmationer jag själv hade haft, och på alla präster jag haft före mig i släkten, som arbetat i Svenska kyrkan.

 

Och när det blev dags för nattvardsgången hade jag tre av våra fyra barn framför mig, och deras respektive barn, som alla gick fram och tog emot nattvarden. Det var så fantastiskt, samtidigt som jag kände att livet hade gått så fort. Här stod jag redan som farfar och morfar till snart vuxna barnbarn.

 

Och jag kom att tänka på den gamla psalmen: Som drömmar fly, så ila våra år. All jordens glädje likt en fläkt förgår. Allt hastar hän mot sin förvandling snar. Du är densamme bliv du hos mig kvar.

 

Efter gemytligt kyrkkaffe i församlingshemmets trädgård, där syrenbuskarna höll på att slå ut, ställdes kosan till Olofs och Annikas gård, Sjölunda i Norrbyås, där lunch väntade. Men innan lunchen skulle något sällsamt hända. Vår dotterson Marcus hade också börjat konfirmationsläsa i Axbergs församling norr om Örebro. Olika omständigheter hade gjort att han avbrutit sin läsning. Då kom vi på att jag kunde konfirmera honom, eftersom jag faktiskt hade undervisat honom. Så länge jag innehar prästämbetet i Svenska kyrkan - och det har jag till min död - så har jag behörighet att konfirmera. Vid ett bord under Guds fria himmel konfirmerade jag vår dotterson, Marcus, direkt efter hemkomsten från kyrkan där kusinen Ulrika hade konfirmerats. Det kändes på ett särskilt sätt att stå framför Marcus och konfirmera honom, bara han. Och jag tänkte: Markus blir nog den sista som jag konfirmerar i mitt liv. Jag fyller dock 74 år om någon vecka, så det lär inte bli några fler konfirmationer som jag utför.

 

Det var en vacker och skön pingstdag 2008.

 

Hälsningar till Er alla från Per Ronquist.    


 
stäng