Olofsgården i Burgsvik

 

När du besöker Gotland, åk då söderut, eftersom släkten Ronquist på manssidan kommer från Sudret. Åk söderut till Fide korsväg, en fyrvägskorsning. Fortsätt vidare några kilometrar söderut på huvudvägen, Hemse - Burgsvik, så kommer du snart till Björklunda pensionat, som ligger intill vägen på vänstra sidan. Stanna och se dig omkring, där har förfäder haft jord.

Sedan fortsätter du vidare ner mot Burgsvik. Precis innan du kommer in i samhället finns en gård på vänster sida. Det är Olofs gård. Det är förfädersgården. Stanna och se dig omkring.

 

Min syssling, Kerstin Jonmyren, har gjort ett storartat arbete genom att samla fakta och skrivit uppsatser om Olofsgården. Jag tar mig friheten att försöka göra ett sammandrag.

 

Kerstin har gjort ett utdrag ur Revisionsboken 1653 för Gotland. I denna bok kan man läsa om Oluffs Cronohemman. Det är ett mycket gammalt dokument om just Olofs gård i Burgsvik, Öja socken. Kronohemman är fastighet på kronojord. Revisionsboken är från 1653. Det innebär att Gotland nyss, från att ha varit dansk besittning, blivit svenskt. Gotland tillföll som bekant Sverige vid freden i Brömsebro 1645. Det var under drottning Kristinas tid. Det var jord som sedan urminnes tider tillhörde kungen och kronan. 

 

Enligt det s.k. "åboarrendet" var arrendet varaktigt och besittningsrätten ärftlig och säljbar. Jag undrar hur det kan komma sig att man hade kronohemman på Gotland. Gotland har inte alltid styrts av kungar. En tid låg ön under Tyska Orden, en annan tid under handelsförbundet Hansan, och många vill hävda att Gotland under långa tider var en bonderepublik. För Gotlands del kan man se detta med kronohemman, som likartad med den socialistiska tanken att den enskilde inte kan anförtros äganderätt, utan staten skall äga egendomen och styra över den. På det viset omyndigförklaras den enskilda människan. På Gotland var dessutom hemmanen så små och fattiga, så vilken glädje kunde kronan ha av dem? Ett annat alternativ är att detta kronohemman har varit ett soldattorp eller båtsmanstorp, och att våra förfäder således har varit soldater, alternativt båtsmän. Men indelningsverket infördes av Carl XI i slutet av 1600-talet.

 

Jag citerar vad Kerstin i sin tur har citerat från Revisionsboken 1653 för Gotland:

"Oluffs (Cronohemman) är ett heelt hemman om 6 marckeleij. hafwer åcker till 9 tunnelandh, ängh till 8 manss slätt, staar 1 manss slätt, aagh i Horngernemyrr, 1 hage till 2 hästar, ringa skoug, fiskie i Kiölcke-, Buss- och Tuwijck. Bruckas af Jacob Abrahamsson, som kiöpte gården af Olof Larsson på Nääs, hwilcken uptogh gården af ödhe och hade nogre frijheetsåhr på honom."

 

Vidare citerar Kerstin: "Utdrag ur rektor Steffens bok:o:

Olofs. (6 Marklög) (Jämför ovan: 6 marckeleij, min anmärkning) innehades länge av jordbrukare, som kom och gick. År 1674 och senare, finns såsom ägare stenhuggare Christian Fredriksson, som med säkerhet var son till Fredrik Christiansson, vilken åren 1630 -38, (då var Gotland under danskt välde, min anmärkning) var bonde i Burgsvik. Christian innehade gården, eller en del därav ännu 1681, då hälften låg öde och han själv beskrives såsom gammal och skröplig. Den gick länge i släkten, vars medlemmar ömsom hette Fredrik och Christian. År 1732 var innehavaren en Fredrik Christiansson, sonson till den förstnämnde och som enligt en ännu levande tradition år 1751 huggit den kröningssten över Adolf Fredrik, som är rest vid vägen i Burgsviks samhälle." Så långt rektor Steffen. Kerstin tillägger mittemot Claes Richards hus.

 

Kerstin anger också vad som står på kröningsstenen vid Botvide i Burgsvik:

AF, det är Adolf Fredrik. R S, det betyder Rex Sueciae, Sveriges konung.

 

"Påminna dige, konungs höga, kröningsdag, den 26 Novemb 1751, betygande alle, som i Hoburgs ting bo, sin undersåtliga frögd, här jag står. IV. HSTE   DT. LHDINGE   DM. KAMECKER BISKOP

 

Jacob V Hökerstedt, landshövding 1738-1757.  Martin Kammecker, biskop 1745-1757

 

Jag vill också återge Kerstins ägarlängd på Olofsgården:

  1. Fredrich Christensson, f. 1695. Husbonde vid Olofs i Öja socken Gotlands län. Stenhuggare liksom sin far och farfar. Han högg stenen till Adolf Fredriks kröning 1751. Gift med Annika Jacobsdotter från Österby i Fide Gotlands län. Deras barn: Maria f. 1732, Barbara f. 1735. Dessa 2 systrar delade gården.
  2. Maria Fredriksdotter gift 1751 med Mattias Mattsson f. 1724 vid Augstens, Vamlingbo, Gotlands län. Deras barn: Dorti Cajsa f. 1758, Mattis f. 1760.
  3. Mattis Mattsson f. 1760. Gift 1778 med Catharina Persdotter f. 1757 vid Nygranne i Fide Gotlands län. Barn: Anna f. 1789. De hade ytterligare flera barn.
  4. Anna Mattisdotter gift 1816 med Olof Mårtensson Ronquist f. 1789-10-12 vid Roes i Rone Gotlands län. Observera att det inte var självklart att äldste sonen ärvde gården. Det blev Anna som fick ärva gården, därför att fadern tyckte bäst om henne av barnen. Hon levde i 7 konungars tid. På många sätt en märklig kvinna. Barn: Mattias Fredrik f. 1820. De hade ytterligare flera barn.
  5. Mattias Ronquist. Husbonde vid Olofs. Gift 1849 med Anna Gertrud Lundgren f. 1826 vid Rembs i Vamlingbo, (om Rembs gård har jag skrivit på hemsidan) Gotlands län. Det var min farfars föräldrar. Barn: Olof Niclas f. 1853, Jacob Anselm f. 1858-04-17, kyrkoherde i Rone och kontraktsprost i Sudertredingen, Gotlands län. Det var min farfar. Johannes Fredrik f. 1860, kyrkoherde i Roma och kontraktsprost i medeltredingen Gotlands län. Hans linje är utdöd. Emma f. 1864 gift 1897 till Ollaifs i Öja Gotlands län. Hon är Kerstin Jonmyrens farmor. Mattias Herman f. 1868. Fyrmästare. Hans linje är utdöd. Mattias och Anna hade två döttrar till, som inte är förtecknade i ägarlängden.
  6. Olof Niclas, husbonde vid Olofs Öja Gotlands län. Gården såldes 1939 till Munkhammar.

 

Catharina Persdotter, Nygranne, Fide (se ägarlängden nr 3) är syster till Margareta Persdotter. Och Margareta Persdotter är farfarsmor till Olof Ronquist gift med Anna Mattisdotter på Olofsgården. (se ägarlängden nr 4). Vår släkts allra äldsta fäder kommer från Romunds i Fide. Min kusin Stefan Ronquist har sommarställe just på samma marker i Fide, varifrån vi härstammar.

Mattias Ronquist, (se ägarlängden nr 5), hade en del av sin jord i Björklunde någon kilometer utanför samhället, Burgsvik. Vid laga skiftet på 1870-talet fick han all jord som tillhörde Olofsgården placerad i Björklunde, och order av lantmätaren att bosätta sig där med sin familj.

Familjen blev förtvivlad, när de fick detta besked. De två Olofsparterna låg i grannlag med Boxarve, och folket på de båda gårdarna hade daglig kontakt, och man hjälpte varandra, när så behövdes. Nu bröts den kontakten. Norr om Olofs låg Botvide och Domerarve, söderut låg Strands och Ockes. Dessutom var man insläktade med varandra. Sedan fanns hamnen, och aktiviteterna där. Allt detta fick man alltså lämna. Hus och lagård måste rivas vid Olofs, och nya byggnader uppföras i Björklunde. Det var inte roligt.

 

I Burgsvik hade familjen haft ett ordinärt stenhus med gott om plats, i Björklunde måste man börja om från början. Man fick lite ekonomisk hjälp av de andra bönderna, men det räckte ju inte på långt när. Man fick nöja sig med en mindre lagård och ett litet boningshus med kök, kammare och loft. Sönerna Jacob och Johannes studerade först i Visby och sedan i Uppsala. Det kostade mycket pengar, ty inga studiemedel eller studielån fanns på den tiden. Så det var minst sagt besvärligt för dem alla. Fader Mattias dog redan 1888, 68 år gammal.

 

Äldste sonen Nils, eller "Nicken", som han kallades, övertog ansvaret för gården. Det var planerat redan från början. Nils hade sex syskon, som skulle lösas ut ur boet, varav två ännu var omyndiga. Han hade också studenterna Jacob och Johannes att försörja under studietiden. De levde naturligtvis så sparsamt de kunde, men pengar krävdes.

 

Vid Gervalds i Vamlingbo bodde på 1880-talet Henrik Olsson, som hade varit i Amerika, och han hade skrapat ihop en del pengar. Han var dessutom medelålders och ogift, han kunde låna ut pengar till bröderna. Hans släkting Edit Wahlby berättar att bröderna Jacob och Johannes fick falla på knä inför honom, och högtidligen anhålla om att få låna 2000 svenska kronor mot säkerhet i en åker, som Olofsgården hade vid Gervalds. Troligtvis var denna åker ett arv, som mamma Anna från Rembs tillfört Olofs ägor.

 

Emma blev, som sagt var, gift till Olleifs, hon löstes ut med en blygsam summa pengar, liksom hennes syster Matilda, som var tjänstehjon i Gävle. Systern Regina i Amerika önskade inte pengar, utan undantag i gården. Yngste brodern, Herman, var ännu omyndig, därför måste man tillsätta en förmyndare att bevaka hans arv. Länsman Lindström på Burgsvik var villig att ställa upp. Han åtog sig också att bevaka Reginas intressen. Och han lär ha varit mycket nitisk i sitt uppdrag.

 

Arvskiftet blev en dyr historia för Nils, så dyr att Nils nödgades ropa in en del av gårdens jordbitar på allmän auktion, som länsman Lindström utlyste. Det gällde bl.a. en åker i Norrbyn i Vamlingbo. Man får hoppas att bönderna i Norrbyn inte ropade emot honom alltför mycket. Nils måste ta lån för att klara alla utgifterna, och det var lån som han sedan fick dras med länge. Hans mamma Anna skulle dessutom ha undantag på gården, men så länge hon var frisk och arbetsför innebar hon en arbetskraft på gården. Arvskiftesdokumenten, en hel packe papper, finns nu i släktföreningen Ronquists ägo.

 

Under senare delen av sitt liv fick Nils det äntligen lite lättare. Det anses att Nils var den mest begåvade av syskonen och det säger inte så lite eftersom hans två bröder Jacob och Johannes var teologiskt skolade och syster Regina baptistpredikant i Amerika. Jacob ansågs på sin tid vara den bäst skolade och mest lärde prästen i Visby stift, så det var väl synd att inte också Nils fick möjlighet att studera vidare. Men hur hade det då gått med familjens ekonomi?

Emellertid, när Nils var i femtioårsåldern, (Kerstin Jonmyren har ett så fint kort av honom, när han sitter på trappan hemma vid Olofsgården. Han var kortvuxen, men det sägs att han var mycket vig för sin ålder, och det var han mycket stolt över), hade han klarat av sina skulder så pass bra, att han kunde ha råd att gifta sig. Det spekulerades en tid om äktenskap mellan Nils och hans släkting Lina Ronquist i Burgsvik, ett parti som aldrig blev av. Lina förblev ogift hemma vid Gisle tillsammans med sin bror Carl till sin död. Istället valde Nils Anna från Sundre.

 

Förutom sitt jordbruk hade Nils som bisyssla fyrvaktartjänsten vid fyren i Björklunde. Han skulle ansvara för tändning och släckning morgon och kväll, samt övrig tillsyn. Han fick i tjänsten bära fyrvaktaruniform, och det var en statussymbol på den tiden.

Efter några års äktenskap fick Nils och Anna äntligen möjlighet att bygga en mangårdsbyggnad till gården. Man byggde stort och fint, och deras hus pryder ännu sin plats. Man byggde för kalas och inte för vardagsboende. Och det gick bra, så länge Anna och Nils fortsatte att bo i det gamla köket och kammaren, som de var vana vid.

När släkten kom på besök dukade man i den helt magnifika salen. Det kunde Gertie och Nanna, det var yngste brodern, fyrmästare Hermans döttrar, (se ägarlängden nr. 5), berätta om. Likaså Gunhild, (mamma till Kerstin Jonmyren), när hon första gången kom som nyförlovad med Sanfrid, (Kerstins far, son till Emma se ägarlängden 5) och skulle träffa Sanfrids släkt. Alla beundrade de huset och salen.

 

Det blev bra för Nils och Anna till sist. Det enda de saknade var att de inte fick några barn.

När båda makarna var döda såldes huset 1939 på allmän auktion. De nya ägarna kunde inte flytta in förrän 1945. Vid krigsutbrottet 1939 annekterades nämligen huset av de militära myndigheterna till att användas som stabsbyggnad. Man visste vad som gällde, krigstillstånd  kunde uppstå, och då gällde det att vara beredd på det värsta. Det var fullt med beredskapsfolk de åren, inkvarterade lite varstans i bygderna. Sverige slapp dock tack och lov kriget.

Bengt Boberg heter gården Olofs nuvarande ägare. Han är barnbarn till Karl Munkhammar, köparen 1939.

 

Per Ronquist          

 


 
stäng