Ingrid Ronquist - Prästhustru med examen 

Min mor Ingrid Weidenhaijn gift Ronquist gav mig - nu för många år sedan - sitt betyg från filosofiska fakulteten i Uppsala. När jag för några dagar sedan hittade det i mina gömmor väcktes många minnen och hågkomster till liv.

 

Hon blev av fakulteten gillad och godkänd, och av fakultetens dekanus för filosofie magister förklarad i Uppsala den 30 maj 1930. Då var hon 27 år. Dessförinnan hade hon avlagt studentexamen vid Linköpings läroverk som privatist, och därefter folkskollärarexamen vid seminariet i Kalmar.

 

I sin filosofie magister examen hade hon betyget, med beröm godkänd, i ämnena matematik, kemi och fysik, och som grädde på moset betyget godkänd i ämnet astronomi, som hon läste in av rent intresse. Det räckte nämligen med betygen i matematik, kemi och fysik för att bli filosofie magister.

 

I fysik tenterade hon för professorn och nobelpristagaren Manne Siegbahn, och han ville att hon skulle doktorera i fysik. Det blev nu aldrig så. Det var inte lätt för en ung kvinna att slå sig fram på det naturvetenskapliga området på den tiden. Om kvinnor överhuvudtaget skulle studera, så skulle det åtminstone röra sig inom humaniora. Naturvetenskapen var förbehållet männen. Mor var unik. Hon följde sin begåvning. Samtidigt kan man konstatera i efterhand att hon också hade fallenhet för både teologi och filosofi. Hon var således väldigt bred i sin begåvning.

 

Samma år som hon tog sin filosofie magisterexamen bevistade hon en sommarkurs i röst- och talvård i Tivedstrakten. På samma kurs fanns en ung präst från Gotland. Hon var 27 år, han var 30 år, och nybliven utnämnd kyrkherde i Eskelhem och Tofta pastorat i Visby stift. Hon föll för prästens vackra blick, där hon såg godhet och ömhet. Dessa två unga blev mina föräldrar.

 

Det tog visserligen tre år innan de gifte sig 1933. Då var hon 30 och han 33 år, 1934 föddes jag den 22 maj.

 

Det var kulturkrock. Från att ha varit en ung lovande akademiker, blev hon nu prästfru på den gotländska landsbygden. Hon hade aldrig varit på Gotland, ingen släkt hade hon där, ingen enda förbindelse och relation. Hon var van att röra sig i akademikerkretsar i Uppsala. Nu skulle hon plötsligen plantera sig på den gotländska landsbygden med dess säregna kultur och umgängessätt. Därtill skulle hon leva upp till att vara prästfru på landet. Det innebar skötseln av en stor prästgård, byggd av kalksten, där folk kom och gick i olika ärenden. Det förväntades att hon skulle gå i kyrkan varje söndag, och sitta längst fram i kyrkan, och uppmärksamt lyssna på sin makes predikningar. Hon skulle stötta honom, och ge honom uppmuntran och kraft att utöva sitt kall. Hon skulle bjuda på kaffe och mat. Och hon skulle sköta om den stora fina prästgårdsträdgården. Hon skulle bli mor till fem söner, som skulle uppfostras, så att de utgjorde en heder för prästparet. Hushållet var stort och ständigt var något på gång. Hon skulle leda söndagsskolan och syföreningen, och därtill besöka gamla och sjuka i socknen utan någon ersättning. Allt detta för att hon råkat drunkna i en mans blick

 

Hon blev engagerad i Visby stifts kvinnoråd och Eskelhems kommuns barnavårdsnämnd och hemhjälpsnämnd. Hon vikarierade i Eskelhems folkskola som lärare och vid högre folkskolan i Klinte. Någon bil hade vi inte, utan hon gick eller cyklade vart hon skulle.

 

När så pojkarna, den ene efter den andre, flög ur boet, så tog hon tjänst som lärare vid Visby flickskola. Till Visby åkte hon varje dag med buss i flera års tid till dess hon fick pension 1968.

Hon, som var född den 9 augusti 1903 i Dala Järna, där min morfar var sågverksförvaltare, vilar nu efter fullbordad jordisk gärning i gotländsk jord i min farfar och farmors grav på Östra kyrkogården i Visby sedan 1980. Hon efterlämnar fem söner, arton barnbarn och tillsvidare 22 barnbarnsbarn.   

  

Hennes äldsta son Per Ronquist


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingrids diplom


 
stäng