DEN GAMLE OCH HAVET

 

Här sitter jag med det oändliga havet i bakgrunden. Kortet är taget på Fårö av vår dotter Katarina. Hon ser sin far, som inombords börjar förstå att ”soli gynnar hälle”. Men havet och raukarnas land fortsätter oförtrutet att bära människor i generation efter generation. 
Därinne i hjärtat hos den gamle finns mycket, som  tilldragit sig under den jordiska levnadstiden.
Jag kommer särskilt ihåg en episod, som grävt djupa spår i mitt sinne. Året är 1953. Vi är cirka 30 grabbar, som står uppställda i pluton strax utanför stängslet, som omgärdar Dalregementet. Framför oss står sergeant Edor Lundgren. En gammal hårding som i många år har rutit åt unga pojkar i 20-års åldern.
Plötsligt ryter han, befälselev 340522-325 Ronquist tar befälet och gör en lägesbeskrivning. Hjärtat hoppar upp i halsgropen på mig, och jag ryter så gott jag kan tillbaka: ja sergeant. På darrande ben går jag framför plutonen och ryter till kamraterna: jag tar befälet, på min gotländska dialekt. Norr är över grantoppen i den riktningen. Jag pekar med hela handen mot aktuell grantopp. Fienden anfaller från öster. Vår pluton grupperar sig med front mot öster med 1:a gruppen på vänster flank, 2:a gruppen i centern och 3:je gruppen på höger flank ………., längre kom jag inte. Kamraterna skrattade hånfullt och elakt mot mig, och jag kände mig som Pelle Svanslös inför Måns, Bill och Bull. Det höll på att totalt spåra ur.
Då ryter sergeant Lundgren: manöver! Det blir dödstyst och alla ”nyllen i noll”. Lundgren låter tystnaden tränga in i varje grabb. Sedan säger han: jag citerar Johan Ludvig Runeberg i dikten Lotta Svärd: något tålte hon skrattas åt, men mera hedras ändå. Sedan ryter han: befälselev Ronquist ställer in sig i ledet. Ja sergeant, och så går jag skamsen och ställer in mig i ledet. 
Det var ingen rolig upplevelse för mig, men nu efteråt måste jag beundra Lundgrens sätt att snabbt skapa ordning och reda i leden. 
Jag hade dålig hand med människor - till skillnad från sergeant Lundgren - men betydligt bättre hand med hästar. I början av 1950-talet hade man ännu en del hästar på infanteriregementena. Och bland befälen fanns verkliga hästkarlar, som hade förmågan att lära oss unga att handskas med dem. Jag lärde mig sko hästar, sköta dem, köra dem och rida dem. Ibland kan jag tycka att det var synd, att jag inte utvecklade mina hästkunskaper vidare. 
Varje kompanichef hade en egen häst. Och det fanns kaptener som inte hade minsta intresse för sin häst. Jag tog snabbt reda på en sådan, och bad att få ta hand om hans häst och rida den på min fritid. Det gick bra. Hästen hette Granja och vi blev verkligen goda vänner. Jag fick rida henne så mycket jag ville, när jag hade tid. Det var bara en gång, Granja och jag inte var överens. Det var en kväll, och Granja stod lugnt och tuggade på sin ”nattjite”, som det heter på gotländska, - troligtvis inte på dalmål, där det kanske heter ”nattamat”,- i sin spilta, och så kommer jag med en sadel och börjar sadla henne. Det var inte populärt. När jag som bäst står och spänner sadelgjorden, känner jag plötsligen ett rejält bett i min ena skinka. Och Granja har sina öron hotfullt bakåtstrukna. Nu är regeln den att man inte får låta hästen få slutordet, för då blir den helt omöjlig i fortsättningen, så jag fick ryta till henne, och därefter fullfölja spännandet av sadelgjorden, få på henne betslet, vända henne i spiltan och leda ut henne, stiga till häst och rida iväg i kvällsmörkret. 
Med Granjas hjälp tog jag så småningom ryttarmärket i brons. Det innebar att rida ett dressyrprogram, ett hopprogram, terrängritt och ett moment till, som jag glömt. Särskilt dressyrprogrammet gick mycket bra. Jag hade tränat det på kaserngården och i ridhuset.  Vid uppridningen inför de stränga domarna var det några av åskådarna, som med illa dold avundsjuka, sa: du åkte ju bara häst. Ja, de hade rätt! Jag behövde praktiskt taget inte göra något, eftersom vi tränat så idogt. Granja visste precis, redan från början, vad det handlade om. Jag styrde henne närmast telepatiskt. 
När min utbildningstid på Dalregementet var slut och jag reste hem, så övertog en kille från Göteborg henne, men de kom inte alls överens. Han blev till slut livrädd för henne fick jag höra. Och Granja och jag som kom så bra överens. Jag glömmer henne inte. 
Nu är det som sagt så att ”soli gynna hälle”. Framför mig har jag det konkreta jordelivet, men bakom ryggen på mig, lurar det gränslösa, det som är bortom dödens och det mänskligt vetbaras gräns. 
Per Ronquist     

 


 
stäng