Filosofiska funderingar 

 

Det västerländskt vetenskapliga tänkandet grundlades av fransmannen René Descartes 1596-1650. Det var i opposition mot det gamla medeltida kyrkliga tänkandet med dess världsbild och dess människosyn grundad på bibelns skapelseberättelse.

Man talade om en världsordning byggd på det mänskliga förnuftet, istället för en världsordning byggd på den gudomliga uppenbarelsen i bibeln. 

Vad är förnuft? Förnuft är människohjärnans förmåga att tolka och bearbeta mänskliga sinnesintryck. Sinnesorganen hos människan har förmåga att uppfånga stimuli och signaler utifrån, som via nervimpulser förs till hjärnan, som tolkar och bearbetar dem, så att människan får en bild, en föreställning om verkligheten utanför henne själv. Hon får också signaler från sin egen kropp, som gör att hon blir medveten om sig själv och om hur hon mår. Det är således förnuftet, som hela tiden levererar bilder och föreställningar till henne.

För att få överblick och systematik i alla bilder och föreställningar, som hela tiden kommer till den enskilda människan, så har hon förmåga att tidsbestämma dem och placera dem i rummet, att ordna dem i logisk ordning, att gruppera och klassificera dem; hon har förmåga att se orsak och verkan, att se följden av ett visst beteende, att se ändamål och mål, att se konsekvenser o.s.v., allt för att intrycken skall bli hanterbara och kommunicerbara till andra människor. 

 

Med hjälp av vetenskaplig metod fick hon fram ovedersägliga sanningar, ansåg hon. Men som allt mänskligt, så har också förnuftet sina begränsningar och sina svagheter.

Vetenskapliga sanningar är föränderliga och relativa. Den mänskliga vetenskapen förmår inte få fram evigt giltiga sanningar, utan endast tillfälliga sanningar. Och människan är instängd i ett självbekräftande system, i den meningen att sanningarna bara kan bestämmas av människor, ty något utommänskligt sanningskriterium är inte åtkomligt för henne. Därför saknar människan den absoluta sanningens härskarmakt, och det innebär konflikt och stridigheter bland människorna. Man strider om vem som har mest rätt.

Man kan indela mänskliga sanningar i tre kategorier:

  • - vetenskapliga sanningar
  • - sanningar som bestäms av folkmajoriteten
  • - sanningar som alla är överens om

 

Sanningar som alla är överens om är t.ex., att ett träd är ett träd, att en buske är en buske, att en blomma är en blomma, att ett djur är ett djur, att en människa är en människa o.s.v. Det är generaliseringar, d.v.s. man söker minsta gemensamma nämnaren, man söker det som är lika för alla.

I vår tid har generaliseringarna blivit så dominerande, att de har dolt det olika, det unika, det originella. Varje människa är unik och olik varje annan människa. Detta faktum blundar man för, eller anser det vara försumbart i den mänskliga samlevnaden på jorden. Eller som det heter i ett gammalt ordstäv: människan föds som ett original, och dör som en dålig kopia av andra.  Människorna måste anpassa sig, för att kunna samverka och samarbeta med andra människor, men det gör inte olikheterna försumbara. Och det är olikheterna som ställer till svårigheterna i mänsklig samlevnad.

 

Vår tid domineras av den kommunistiska världsordningen. Denna världsordning bygger på tanken att hela kosmos utgör en helhet, där den mänskliga verkligheten utgör en liten pusselbit i ett stort pussel. Konsten är att få in pusselbiten på rätt ställe i helheten. Människan måste se mer av tillvaron, för att kunna verka i det som sker, anser man. Visionen för den kommunistiska världsordningen är en enad mänsklighet, där alla lever i fred och sämja. Detta uppnås genom att alla människor är jämlika och jämställda, att mänskliga rättigheter respekteras av alla, att alla förklaras ha lika människovärde.

Detta är lättare sagt än gjort. Människor är orättvist utrustade för jordelivet. En del har bättre fysisk och psykisk hälsa än andra. En del är mer begåvade och intelligenta än andra, en del har ett mer fördelaktigt utseende än andra. Detta gör att man alltid gör skillnad på folk. Det är inte likgiltigt, vilka man väljer att vara vän med, vilka man ställer sig in hos, vilka man väljer att  samarbeta och samverka med. När man gör så, betraktar man inte människorna som jämlika och jämställda, och då har människorna för en inte samma värde. Denna orättvisa är det omöjligt för oss att komma tillrätta med. Därför måste vi lära oss leva med den och utnyttja den på ett positivt sätt.

Ett annat faktum som vi inte kan komma ifrån, är att människan gör fel, misstag, att hon misslyckas, att hon inte kan. Och människan kan inte förutse vad som skall inträffa. Det gör att hon ofta låter sig ledas av fördomar och förutfattade meningar, istället för att reagera på riktiga stimuli och signaler, som kommer utifrån, och då så ändamålsenligt och så vist och klokt som möjligt i varje livssammanhang som uppstår. Hon jagar upp sig med sina egna hjärnspöken och fantasifoster, istället för att frimodigt möta det som möter. Människan måste ha sinnesnärvaro att möta det oförutsedda, det oväntade, det överraskande, utan att tappa koncepterna.

Det tredje är att människan är destruktiv, ja t.o.m. självdestruktiv, och därtill självisk till sitt väsen, och det kan ingen mänsklig makt i världen ändra på

Allt detta vittnar om att människan är utrustad på ett ofullkomligt sätt, för att rätt kunna leva jordelivet tillsammans med andra människor. 

Jag menar att, varken mänskligt förnuft, eller mänskliga ideologier, kan rädda människan.

Därför tror jag på den gudomliga skapelse- och frälsningsordningen. Gud har skapat mig och hela jorden, och Gud har också räddat mig. Räddningen blir inte verklighet förrän efter mitt jordeliv, därför tror jag på ett evigt liv efter döden.

Att tro på Gud och på ett liv efter döden är att lita på och förtrösta på något, som jag inte vet något om. Människor i vår tid kräver att ha visshet för att godta något. Det man inte vet något om, det existerar inte, anser man. Jag anser att man far vilse, om man kräver visshet. Det är så oändligt mycket som människan inte har en aning om, men som ändå existerar. Och det är så oändligt mycket som människan aldrig får någon vetskap om, därför att hennes förnuft och hennes förmåga är så begränsad. Hon kan helt enkelt inte få vetskap om allt.

Människans enda hopp här i jordelivet är GUD, eftersom hon inte kan hoppas på sig själv.

 

Per Ronquist 


 
stäng